back in business

Så hamnade jag på den lokala syltan. Lagom malplacerad. När jag kom in i lokalen scannade jag av allt folk och mina ögon fastnade på en man som satt lutad mot väggen. Han såg mig också. Jag frågade kollegan om jag var väldigt full med grusat omdöme eller om den där mannen faktiskt var rätt snygg. Hon visste inte. Jag går förbi honom efter ett tag och han drar mig mot sig. Vi börjar prata och sen börjar vi kyssas och jag är full och det är naturligt. Han säger att jag gör honom nervös, han säger att jag är vacker. Han vill ha kontrollen men får den inte. Han tar tag i min nacke och drar mig mot sig om och om igen, jag blir lite förvånad och häpen men jag gillar honom och han säger rätt saker. Han frågar var vi ska göra och jag säger att jag ska gå hem. Han frågar om han får följa med. Jag säger att syster bor hos mig, inte helt sant men jag var inte upplagd för en hemmamatch. Han berättar att han har barn och någon tjej och jag måste se så besviken ut så han frågar rakt ut: Men varför ser du så besviken ut? Vi byter nummer ändå i fyllan och villan men vi kommer aldrig höras igen. Jävlar karlar tänker jag och är bitter och oförvånad. Nöjd över att det faktiskt går att hitta någon som jag blir attraherad av och som det liksom klickar lite med. Samtidigt, det är ett moraliskt förfall överallt och jag duckar för att undvika det.

par i hjärter

Och så dessa par som gör så jag börjar tvivla på kärleken i allmänhet. Visst, de är tillsammans och det verkar vara kärlek men sen får man höra sådana saker som gör att man tvivlar. Det är chefens fru som sitter och säger att hon inte längre räknar med sin fästman gällande hushållsbestyr och barn. Sen har vi han som fasar ut som har tidernas gulligaste flickvän men som inte visar det. Och så är det jag själv, jag som sagt till Han vi inte pratar om att jag faktiskt älskar honom och han har inte sagt något tillbaks. Ibland mår jag dåligt över det och ibland bryr jag mig inte. Det är trassligt på många håll as usual men det är sorgligt också.

skadeskjuten

Alltså jag trodde inte tidigare relationer hade påverkat mig avsevärt men den senaste gjorde det. Jag var kär, han sa att jag var vackrast i världen och att han ville limma fast sin kropp vid min. Han kramade mig så jag nästan trodde jag skulle gå sönder. 24 timmar senare: BÄÄÄM! ”Jag tror inte jag vill vara tillsammans med dig”. För i helvete, ljög du igår, jävla idiot du är inte ens värd mina tårar tänkte jag. Jag har gråtit många gånger efter det. Den där tryggheten som jag trodde jag hade rämnade i grunden. Det var som att någon drog undan mattan. Visst jag trodde inte att vi kanske skulle vara tillsammans för evigt men jag tänkte liksom att saker och ting mattas ut, vi slutar säga att vi är vackrast i världen, vi slutar njuta av varandras kroppar, vi slutar skicka söta mess dagarna i enda. Det fasas ut långsamt så man liksom har det på känn att nu går det nog inte riktigt bra. Man pratar om att man inte längre har någon passion i relationen. Man försöker reparera och man jobbar lite på det. Man springer inte bara mot mållinjen och vänder om när man precis håller på att passera den.

panik

Jo så sitter jag där på konferensen och tänker på hur snabbt allt kan vända. Från att vilja vara nära honom varenda vakna sekund till att bli arg på honom och på situationen. Det började någon gång i går kväll. Jag vet inte varför det utlöstes så plötsligt men jag kände mig oälskad. Jag kanske är det, det vet jag ju egentligen inte. Hur som växte känslan inom mig och jag funderade på om jag skulle messa och säga att nu är det nog. Jag ville säga att jag känner mig som ett köttstycke och han kan leta efter någon annan. Under alla dessa singelår har detta varit en återkommande känsla. Att jag blivit tagen för att jag nog ser ganska okej ut och är lättsam och glad. Jag har hela tiden undrat om killarna gillat mig, den jag är på riktigt. Hur som så utlöstes paniken på eftermiddagen när en gammal spoling messar en lagom snuskig bild. Jag blir fundersam eftersom jag inte ens har kvar hans nummer. Messandet fortsätter och jag funderar på om det är okej att messa med intentioner om att ha honom som en reserv. För knappa veckan sedan så blev det ju ett mindre bråk om krogbesöket. Men vi är inte tillsammans. Det är grejjen för då hade jag klippt kontakten med Spolingen men nu vet jag inte. Samtidigt får jag dåligt samvete för jag vill inte att han gör såhär som jag gör. Men vad är rätt moraliskt? Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra.

svart 3

Jo så var Vän och jag på krogen och rumlade runt. Blev bjudna på cider och pratade med folk. Vanlig kväll och med vanlig kväll menar jag en bra kväll! Jag berättar om kvällen för Han vi inte pratar om. Han blir upprörd, säger att killar bjuder på drinkar för att få ligga och han inbillar sig att det var snygga killar vi hängde med och det verkar störa honom något extremt men han erkänner det inte. Jag frågar om han är svartsjuk och han säger att han kanske är det. Sen är det igång. Jag säger att det här inte ens skulle vara en diskussion om vi nu bara var vänner som han proklamerar. Han erkänner att vi inte alls bara är vänner. Jag känner mig förnärmad och anklagad, han tolkar allt på värsta sätt. Båda blir lite kantstötta. Han säger till slut att han litar på mig och jag är konfunderad vad som försigår i hans huvud eftersom han mest låter som en tjurig pojkvän. Vi löser det hela ändå på något sätt men jag var mycket upprörd. Gud, jag tänker ju på honom 24/7 så varför skulle jag ens bry mig om någon annan?

åka eller inte åka

Ja det är frågan. När Han vi inte pratar om ställde frågan om jag ville upp i luften för att hälsa på honom lät det så himla bra och jag sa ja. Nu ångrar jag mig nästan för nu är jag livrädd! Jag kommer vara ”fast” där i flera dagar utan någon som helst aning riktigt vad vi ska göra eller vad vi ska säga till varandra. Tänk om det är dött när vi träffas eller inte ens känns kul? Ja då sitter jag fast där. Det känns lite läskigt att inte träffa honom på hemmaarenan där vi alltid varit, där jag alltid haft kontroll över situationen. I somras tog han tillbaks sin inbjudan och då blev jag sur. Nu är jag rädd för att åka och vill inte framstå som svag så vågar inte prata med honom. Fast det kanske jag borde göra, rycka upp mig och sluta fega. Det är fan att det ska vara så svårt. Jag kan sitta i förhandlingar på jobbet, prata inför 100 människor, ställa folk mot väggen etc etc men att prata med Han vi inte pratar om är rätt läskigt.

katt

När jag var liten hade jag en grinig honkatt. Jag har alltid älskat djur och gillat att bära omkring på dom. Något som varken mina föräldrar eller katterna uppskattat. Honkatten ville jag alltid ha med mig när jag skulle sova så jag letade upp katten och bar in den i sängen. Den hoppade genast ner och satt där på golvet och bara tittade på mig som att jag skulle vara dum i huvudet. Inte tänkte den låta sig bli kringburen och hunsad med. Hon bestämde minsann själv. Efter en stund när jag slutat bry mig om henne så hoppade hon självmant upp i fotändan av sängen och rullade ihop sig till en liten boll vid mina fötter. Hon kom alltid men när det var på hennes villkor. Jag kom att tänka på det igår. Han vi inte pratar om hörde av sig. Han tyckte jag skulle komma dit han är tusen mil bort. Jag ville i somras men då ville inte han. Vi bråkade och jag var så ilsken och ledsen så tårarna rann om och om igen. Jag var färdig att bryta kontakten. Han bad om ursäkt och förklarade att det inte passade sig pga massa halvdåliga skäl. Jag var sur tills vi sågs en månad efter och då var jag också sur. Nu ska jag tydligen dit, de halvdåliga förklaringarna blev nu positiva anledningar om varför vi skulle träffas. Jag är fortfarande tveksam, sist jag bokade en flygbiljett med en kille så blev jag lämnad och jag tänkte igår att jag nog är rätt modig (om jag bokar flyg igen) och kanske också dumdristig som träffar Han vi inte pratar om, the never ending story.

tre ord

För ganska precis en vecka sedan satt jag och vän i mitt kök, överförfriskade på vin men vid gott mod. Vi hade haft en stor middag såtillvida att man räknar vad som ätits. Vår vän som flytt stan var också med. Vi åt, skvallrade och drack. Jag hade gjort starka coctails och köpt äppelcider. Den tredje vännen avlägsnade sig redan halv tio. Vän och jag fortsatte på vinet, på skvallret och vi kommer in på Han vi inte pratar om. Vid den här tidpunkten ser mitt kök ut som ett rövarslag och det ligger en svag dimma över bordet. Jag vet inte hur vi kom fram till det men på något sätt gjorde vi det i alla fall. Vi bestämde oss för att det var en god idé att skicka ett sms där det stod att jag älskade honom till HONOM. Så jag skriver och Vän trycker på send. Det känns så jävla självklart och först nu en vecka efter känns det nästan lika självklart. Jag förväntade mig då inget svar. Jag vill bara få ur mig det hela. Efter en timme kom ändå någon form av svar. Han frågade om det var sant, skrev att han var glad men chockad och att han visst hade känt att jag kanske lite mer än ”tyckte om” honom men att han saknade ord. Ja det var väl inte så jävla positivt eller ja. Jag förväntade mig att han inte skulle höra av sig alls. Hur som, det finns lite olika scenarion för fortsättning av detta. Ett är att inte låtsas som något har hänt, dvs hans egen metod. Han har dessutom sagt på fyllan att han älskar mig och att han hatar att han gör det. Jag bröt då ingen kontakt då fast jag fick smärre panik. Om han nu bryter kontakten är det ju för märkligt för här har vi gått i nästan fyra år och jag har sagt att han vart roten till allt ont här i världen, jag har flirtat med hans vän milt utryckt, jag har ”gjort slut”, jag har skrikit på honom, tjaffsat till dödagar, sagt att han är världens största gris, kallat honom massor av dumma saker och så nu, ska det brista för att jag säger något fint och kärleksfullt? Nej alltså då är det upp och nervänt. På riktigt! MEN to be continued.

kemi

Så sitter vi där på middagen med alla barn och allt. Vän sparkar mig under bordet. Det pågår en flört mellan mig och Chefen och det är så jävla uppenbart så det är pinsamt men vi förbiser det ändå. Han blinkar, tittar in mina reaktioner på allt han säger och kommenterar mig i oändlighet. Jag får sån uppmärksamhet som inte är helt naturlig i vänskapliga sammanhang. Chefen har sin fästmö på plats och hon himlar med ögonen och rynkar på ögonbrynen. De andra rynkar också ögonbrynen. Jag vet inte vad jag ska göra och jag flörtar medvetet/omedvetet tillbaks. Det är kemi och det är ett jävla slöseri på kemi. Och det värsta av allt är att jag förmodligen aldrig skulle ta initiativ till att göra något vidare men jag är mycket tveksam om jag skulle stoppa om han gjorde det.

slut

Slut igen, inte för mig men för syster och en annan kompis. Det är så hemskt när det inte går bra. De båda har ungefär samma känslor. Det är en blandning av förtvivlan, känslan av att inte räcka till. Vad fan gör man när man älskar någon och gör allt för att det ska fungera men det räcker ändå inte? Vad ska man säga till vännerna och alla andra om att man inte lyckas få relationen att fungera och vems fel är det och det är ändå lite pinsamt att skriva ändrad status på fejjan. Det är också en känsla av att vara lurad, att man de senaste dagarna svävat runt på moln och planerat framtiden medan den andra mest funderat på hur den ska avsluta relationen på bästa sätt. Det suger verkligen. Alla de i närheten som hållt ihop i ca fem år nu håller hårt i varandra medan de stormar mer för de andra. Det måste vart ett lyckoår där 2007. Det värsta är att syster och killen verkligen såg kära ut men det räckte inte till ändå. Det är då man börjar fundera på att om inte det här räcker, vad ska man göra då? Ge allt igen och igen och igen och hoppas att det någon någon gång ska räcka?