katt

När jag var liten hade jag en grinig honkatt. Jag har alltid älskat djur och gillat att bära omkring på dom. Något som varken mina föräldrar eller katterna uppskattat. Honkatten ville jag alltid ha med mig när jag skulle sova så jag letade upp katten och bar in den i sängen. Den hoppade genast ner och satt där på golvet och bara tittade på mig som att jag skulle vara dum i huvudet. Inte tänkte den låta sig bli kringburen och hunsad med. Hon bestämde minsann själv. Efter en stund när jag slutat bry mig om henne så hoppade hon självmant upp i fotändan av sängen och rullade ihop sig till en liten boll vid mina fötter. Hon kom alltid men när det var på hennes villkor. Jag kom att tänka på det igår. Han vi inte pratar om hörde av sig. Han tyckte jag skulle komma dit han är tusen mil bort. Jag ville i somras men då ville inte han. Vi bråkade och jag var så ilsken och ledsen så tårarna rann om och om igen. Jag var färdig att bryta kontakten. Han bad om ursäkt och förklarade att det inte passade sig pga massa halvdåliga skäl. Jag var sur tills vi sågs en månad efter och då var jag också sur. Nu ska jag tydligen dit, de halvdåliga förklaringarna blev nu positiva anledningar om varför vi skulle träffas. Jag är fortfarande tveksam, sist jag bokade en flygbiljett med en kille så blev jag lämnad och jag tänkte igår att jag nog är rätt modig (om jag bokar flyg igen) och kanske också dumdristig som träffar Han vi inte pratar om, the never ending story.